IMG_4732.jpegJag skulle vara med Nyhetsmorgon och kommentera en mexikansk nyhet. Det var gott om tid. Först klockan 01.20 här i Mexiko var det dags, då är klockan 8.20 i Sverige. Jag och A var på besök hos hennes syster i Acapulco. Hon har en terrass på översta våningen som ger en fin bakgrund. Men nätet är rätt långsamt, bilden riskerade att bli pixlig och eländig. Så jag började experimentera med kablarna för att snabba upp flödet. Efter en timma förstod jag att det inte var något att göra åt saken. Jag provade en allra sista lösning. Då dog internet helt.

 

Det fick inte vara sant! Hemma i Sverige låg redaktionen och sov. Och när de vaknade och fick veta att jag inte kunde vara med eftersom jag förstört min svägerskas bredband skulle det säkert vara för sent för att lägga in någon annan programpunkt. Jag startade om alla boxar och körde reset och allt annat jag kom på. Inget hjälpte.

 

Jag hade kunnat hyra ett hotellrum med lite utsikt. Men det var storhelgen Dödas dag  och ont om rum, det visste jag. Och om vi ändå skulle få tag ett rum var det risk för att internet där kunna vara ännu långsammare. Än svägerskans, innan det dog, alltså. Det kändes fullständigt tröstlöst att åka från hotell till hotell i helgrusningen och prova sig fram.

 

Vi kom på att A har en gammal vän som har ett hus på en bergssluttning i Acapulco. Han har i och för sig alltid beklagat sig över att hans bredband var uruselt. Men vi hade inte mycket att förlora. Ikväll var han fortfarande på jobbet men sa att vi kunde åka hem till honom och släppa in oss själva. A hittade en lapp och skrev ner koden till järngrinden mot gatan. Hon fick dessutom namnen på hans tre hundar som vaktar huset. Bara man sa deras namn med lugn röst skulle de låta oss passera utan problem. Tyvärr är A extremt hundrädd så vi bestämde oss för att vänta i bilen, utanför hans hus. Vännen dröjde. De lokala säkerhetsvakterna tittade allt misstänksammare på oss.

Till slut härsknade jag till och slängde upp bildörren. Med minneslappen i hand gick jag fram till grinden. Jag kisade mot hundnamnen som stod nedklottrade. De var obegripliga.

Ebineezer,

Itzmitzin.

Sarasvati.

Jag försökte banka in dem i minnet. Stressen susade i öronen. Jag siktade in mig på bara ett namn och tänkte att om en av hundarna blev lugna av att höra sitt namn skulle de andra också bli vänligt sinnade.

”Saras…” någonting. Det var vad jag klarade av. Jag tänkte att om jag mumlade resten av namnet skulle det kanske duga. De var ju ändå bara hundar.

Än så länge fyra timmar till direktsändning i Nyhetsmorgon. Gott om tid, ju. Fast jag visste förstås fortfarande inte om bredbandet skulle vara användbart. Men jag försökte muntra upp mig själv och slog beslutsamt portkoden. Försiktigt öppnade jag dörren. Det var kolmörkt inne på tomten. En trappa ledde ner mot ytterdörren. Där nere skymtade något som borde vara hundarna.

– Jag stannar här, sa A och blev kvar utanför grinden.

Ensam trevade jag mig nerför trappan mot ytterdörren.

– Sara… Saras…, mumlade jag i riktning mot hundskuggorna. Två ljusare, en svart.

Hola. Bonito perro. Fin hund.

Skuggorna samlades runt mina fötter medan jag strävade på mot dörren. Den var låst. Det hade vännen inte sagt något om. Internetmodemet skulle finnas på hans kontor. Hur ska jag komma dit? Jag tände mobilens lampa. Hur skulle hundarna INTE kunna tro att jag var en inbrottstjuv. Mycket riktigt började en av dem morra. Jag riktade mobillampan mot lappen med hundnamnen. Jag testade ett nytt namn.

– Itz…itsmi, sa jag högt och med låtsat självförtroende. Itzmi….

Bluffen gick inte hem. Morrandet fortsatte.

Jag gav upp. I några snabba steg tog jag trappan tillbaka upp till grinden. Den slamrade igen bakom mig. Vi satte oss i bilen igen. Stämningen var dyster.

Tre och en halv timma kvar till sändning.

Vi ringde till vännen. Han var tvungen att åka och köpa vatten på vägen så han skulle bli lite sen. Jag svor tyst för mig själv. Medan A fortfarande pratade med honom i  telefon dök det upp en bil som stannade intill grinden några meter från oss. Upphetsat förklarade vi för honom att det kommit några skummisar. Främlingarna, en man och en kvinna, stod och tvekade som om de funderade på var de skulle klättra över muren. Sedan slog portkoden och gick in. Så kanske inga förbrytare, ändå.  Jag tog mod till mig och gick fram och kikade in efter dem. De tittade misstänksamt tillbaka. Jag förklarade att jag var gammal vän till Vännen. Mannen presenterade sig som vännens svåger. Vi gjorde sällskap in.

Saras… och Itzmi…. och den tredje hunden viftade trött på svansarna. Jag såg nu att det var tre giktbrutna gamla trotjänare som knappt kunde röra sig. Bonitos perros.

Svågern visar mig vägen genom garaget in på Vännens kontor. Tre timmar kvar till direktsändning. Andlöst loggade jag in. Det fungerade. Bredbandet var snabbare än svägerskans kollapsade. Jag ville gråta men kontrollerade mig eftersom Vännens svåger stod brevid..

Sedan gick allt så bra som det kan göra när det till sist visar sig att man faktiskt har lite tur.

Vännen kom hem med fler vänner i släptåg. Vi åt en god middag tillsammans. Hundarna glufsade ur sina tre skålar. Jag riggade upp min utrustning på terassen.

– Jag kan ge dig lite smink, sa en av middagsgästerna som visade sig ha pudrat de flesta av Mexikos filmstjärnor. Hon utplånade lugnt rynkorna och svullnaderna ur mitt plågade ansikte.

När det var en halvtimma kvar till sändning hade alla gått och lagt sig. Acapulcobukten låg spegelblank och glittrande långt nedanför huset. Nästan för fint för en nyhetsrapport. Men vad gör man inte för ett fungerande bredband.

Annonser

Gatubelysningen på vår gata i Mexico City har aldrig varit särskilt bra. Det gör inget, kvarteren är ganska lugna. Med våra mått mätt, i alla fall. Jag har aldrig blivit rånad och inte A heller.

Men gatan lever sitt eget liv när mörkret fallit. Efter midnatt kommer till exempel de transvestitprostituerade – de av dem som tycker att dåligt ljus är bästa ljuset. Det kan bli rätt glammigt under nattimmarna men sätter man i öronproppar sover man fint.

En helgkväll kommer vi hem med bilen efter midnatt. På hörnet står tre killar som ser skumma ut. Vi blänger på dem från bilens trygghet för att de skulle förstå att vi sett dem. De blänger tillbaka. Tio meter senare svänger man in till garageporten i vårt hyrehus. Men den här gången är uppfarten blockerad av en liten röd bil. Jag tänker först att någon parkerat för natten och att vi kan glömma garaget. Sedan ser jag att bilen gungar rytmiskt. Bakrutan är täckt av en jacka eller något liknande.

– Det är…folk i den, säger jag till A som kör.

Hon blinkar med helljuset.

– Vänta, säger jag. Vi kanske kan köra en sväng så att de blir…klara.

– Ja. Stackare, säger A. Vi skrattar lite, som om förlägenheten vore vår.

– Fast Gud vet hur länge de kan hålla på, tillägger A.

– Det kan gå fort, spekulerar jag optimistiskt.

Vi sneglar mot hörnan där skummisarna står. De glor på något annat nu. Men det känns inte som en kväll för att kryssa runt med bilen. Samtidigt slutar den röda bilen att gunga. En hand viker ner jackan och ett kvinnoansikte tittar fram, snabbt och skyggt. Ingen av transvestiterna, tydligen. Jackan hängs upp igen. Bilen fortsätter att röra sig. De tänker tydligen avsluta det de påbörjat. Vårt halvljus dränker deras bil i ljus medan motorn brummar på tomgång. Plötsligt börjar den lilla rödas ljus blinka..

– Startar de, eller? frågar jag A.

– Jag vet inte. Jag tror inte det.

Det är deras billarm som gått igång. Det kvider kvävt och plågat. Bilen skakar ännu mer. Kanske är det någon av dem som drar på sig kläderna och ålar över till framsätet. A börjar bli otålig och blinkar med helljuset igen. Hon menar inget illa. Man tutar och blinkar mer här i Mexiko utan att för den skull skumma av vrede.

Till slut backar den lilla röda bilen någon meter och svänger ut i ett moln av bittra, illa förbrända avgaser. Längre bort blinkar blåljusen från en polisbil. Kanske lika bra att kärleksparet kom iväg, det är inte tillåtet med vadsomhelst i baksätet här i Mexiko. Det brukar polisen ta vara på och pressa pengar av dem de kommer på.

Vi skrattar lite medan bromljusen uppslukas av Mörka Gatan. De andra kanske skrattar också. Jag spanar mot skummisarna medan jag skyndar mig ut för att låsa upp garagedörren. Det ser ut som om de kommer närmare. Eller också sträcker de bara på benen, jag hinner inte se innan jag slår igen porten.

Härligt i alla fall. Det är vår i luften.

Foto: copyright Bo Lindwall

Jag var i Burma, kort efter det att Saffransrevolutionen 2007 hade slagits ned. Militär på gatorna överallt. Jag hade rest in som turist, via en liten flyglinje från Kina. Vi var inte många utländska journalister där. Men Nils Horner var en och han var där före mig. Förstås.

Jag jobbade på med min lilla turistkamera, försiktigt för att inte bli upptäckt av myndigheterna. Det gick inte att intervjua folk med videokamera, ingen vågade prata. Jag hade tagit in på ett vanligt, hyfsat hotell. Inte journalisthotellet där alla internationella journalister brukade hålla till utan ett annat – trist, modern – för att inte bli avslöjad.

Jag hade Nils telefonnummer och vi bestämde att vi skulle äta middag. Tidigare hade vi bara stött ihop som hastigast genom åren. Med mycket möda hittade jag hans hotell. Lobbyn var nspråkslös. Jag ringde upp honom från receptionens telefon.

– Hej! Det är Bosse. Från TV4.

– Sch! Säg inte varifrån du är. De kanske avlyssnar oss.

– Förlåt.

Han berättade vilket rum han bodde i. Det var högst upp. Jag tog hissen, han öppnade och jag tappade hakan. Utsikten var bedövande, utanför hans fönster bredde Rangoon-floden ut sig i eftermiddagssolen. Jävla Nils. Jag frågade vad det kostade och det var billigt, billigare än mitt hotellrum. Självklart.

Han visste var man skulle bo, vem man skulle kontakta och så var han alltid först. Jag var Pekingkorrespondent för TV4 på den tiden, han reste över hela Asien. Med lätt packning, jag vet inte ens om han hade en fast bostad på den tiden. Jag var tio år äldre men på något sätt kände jag mig som en yngre kollega brevid honom.

Vi satt och pratade på hans rum en stund. Sedan gick vi längs floden bort till Strand Hotel, har jag för mig, och fortsatte att prata och äta. Han jobbade med en liten diskret utrustning som gjorde att han utan att väcka någon uppmärksamhet kunde kommentera vad han såg och plocka upp röster på gatan. Resultatet blev förstås mycket bättre än att försöka göra TV under de där pressade omständigheterna.

Jag kände inte Nils särskilt väl men jag minns honom som tystlåten och lite tillbakadragen. Han gjorde inget väsen av sig som reporter ute på fältet, kom nära inpå vanligt folk och det blev förstås bra och mänsklig journalistik. Men i många länder sticker även den tystlåtne ut,  bara genom att vara västerlänning.

Jag minns Martin Adler som sköts bakifrån i huvudet i Mogadishu i Somalia. Eller TV4-fotografen och vännen Ulf Strömberg som fick en kula i bröstet och dog i vad som förmodlingen var ett rånförsök. Också i Afghanistan, också på ett ställe som inte räknades till de farligaste.

Nils och jag sammanstrålade igen i Burma den där gången, särade på oss och träffades igen. Sedan stötte vi ihop några enstaka gånger på andra håll i världen.

Nära vänner var hann vi aldrig bli. Obeskrivligt ont gör det likväl.

Delstaten Sonora i norra Mexiko utfärdade häromdagen en lista över namn som man inte får döpa sina barn till. Jag vet inte hur vildsint det har varit tidigare men många av oss drar en suck av lättnad över att folkbokföringsmyndigheten äntligen gjort något. Från och med nu får man till exempel inte heta: Yahoo, Burger King, Robocop, Email, Snubben (Fulanito), Lady Di och Kalsong. Även Rambo, Omskärelse, Pung och Hitler är förbjudna som förnamn. Totalförbjudna.

Bland andra CNN Español skriver om det här och jämför med Sverige där namnen Metallica och Superman är bannlysta.

Marciana – Marsmänniska – får inte heller godkänt i Sonora. Föräldrar får ge barnen utländska namn om de vill, förstås, men däremot inte kombinationer som ”Michael Jackson Ramirez” vilket jag tycker är i hårdaste laget.

Själv är jag döpt till Bo vilket jag tycker borde ha varit förbjudet. I Mexiko fungerar det helt enkelt inte. Det är inte det att Bo betyder något snuskigt eller dubbeltydigt. Det är bara tomt. Ett läte.

– Är det en förkortning? kan någon fråga.

Nej. Det kan härledas ur det svenska ordet ”bonde”. Duger förtås inte som förklaring, man får bara stela leenden som reaktion. ”Åh, så fint att du uppkallats efter svenska bonläppar”, anar jag att de tänker.

Jag är döpt till Bo Fredrik. Fredrik har jag alltid gillat. I gymnasiet i Katedralskolan i Linköping satt jag brevid en kille som hette Bo Fredrik, han också. Hur stor är chansen för det? Han hann byta till Fredrik före mig.

Så här i Mexiko brukar jag kalla mig Bosé. Det är aldrig några problem eftersom en känd sångare heter Bosé i efternamn. Miguel Bosé. De kanske tror att mina föräldrar döpte mig efter honom, jag bryr mig inte längre…

 

220px-Alcoholimetro_en_operacion_Ciudad_de_Mexico

El alcoholimetro – rattfyllekontrollerna – har förändrat festandet i Mexiko. Förr var det ingen större fara med att ta sig ett par glas och sedan köra hem ändå. Förutom för andra trafikanter, då. Men på senare tid har polisen börjat köra omfattande kontroller på framför allt helgkvällarna. Senast det hände mig fick jag stanna till, andas polisen i ansiktet och eftersom jag inte luktade sprit viftade han mig vidare. Annars får du blåsa. Och ger el alcoholimetro utslag – 0,8 promille är gränsen –  är det bara att säga hejdå till ditt resesällskap. Du åker direkt in i finkan.

I Mexico City är rattfyllefinkan känd som El Torito – ”Tjuren” – eftersom den är ett gammalt slakthus. Här hamnar rika och fattiga – det blir liksom ingen tid att börja ringa advokater eller muta poliser. Efter två-tre dygn är du ute igen. Inga böter, ingen rättegång, inga noteringar i straffregistret. Bara finkan. Det är tillräckligt avskräckande har jag märkt. Mexikanska vänner som ska köra har börjat ta det lugnt på festen eller på krogen.

Washington Post besökte El Torito inför storhelgernas supande. http://www.washingtonpost.com/world/the_americas/holiday-rush-at-mexico-citys-hangover-prison/2013/12/26/4edfcf10-6dcc-11e3-a5d0-6f31cd74f760_story.html?wpmk=MK0000203

De intagna får sova i celler med gallerdörrar men de är inte låsta. Det finns ett bibliotek, bio och man kan spela volleyboll med andra rattfyllon eller folk som begått lindrigare brott. Det finns ett bord med läsk och chips. Helgmat som kalkon med plommonsås och spagettisås, den dag då WP var där. Inte det största lidandet man kan uppleva, kanske. Men folk får veta att du suttit i El Torito vilket ställt till det för en och annan politiker. Och journalister är förstås inget undantag.

Och, som sagt, det är omedelbart och handfast. Det är viktigt i ett land som Mexiko där ett av de största problemen är att den som begår ett brott inte åker fast eller slingrar sig undan rättvisan på något sätt. För kändisarna är det ingen lek: utanför porten till El Torito brukar det stå en paparazzofotograf på lur…

Det beryktade El Torito i Mexico City.

220px-Centro_de_Sanciones_Administrativas_y_de_Integración_Social_-El_Torito-

En jaguarunge som förirrat sig in på ett hotell i Mexiko dödades nyligen av säkerhetsvakter. De hävdade att de följt reglerna från hotelledningen vilket inte bet ett dugg på de två gäster som blev vittne till hur ungen bars bort av vakterna. De såg till att händelsen anmäldes till viltskyddsmyndigheten. Hotellet, Gran Bahia Principe, ligger ungefär 15 km norr om badorten Tulum på Yucatanhalvön och en timmas bilfärd söder om Cancun.
Det finns omkring 4.000 jaguarer i Mexiko, hälften av dem på just Yucatanhalvön. På den här spanskspråkiga siten kan man se utbredningen på en karta om man skrollar ner lite. http://pronatura-ppy.blogspot.mx/p/ppyjaguar.html

Ledningen för hotellet uppgav att man tidigare hade fått rapporter om att det fanns en jaguarfamilj i närheten och att man hade bestämt sig för att man för gästernas säkerhets skull skulle skjuta ihjäl de jaguarer som tog sig in på området.

Den unge mannen med lejonet heter Serafin Zambada. Han är son till ledaren för Sinaloakartellen i Mexiko. Bilden publicerades på hans Facebookkonto, enligt den spanska tidningen El Pais som letat upp de här bilderna. På motorhuven: vapen och andra kära och dyra ägodelar. Och så lejonet. Vilda och sällsynta djur hör till prestigeprylarna bland de rika knarkbrottslingarna. Liksom fina hästar.

med lejon

Bilden på tigern kommer också från Serafin Zambadas FB-sida. Det stora djuret är hålls i schack av kedjor och hänglås. Den 20 november greps Zambada av av agenter från amerikanska DEA. Fråga mig inte vad som hände med tigern och lejonet.

tiger

Just nu pågår hårda strider mellan olika brottssyndikat i delstaten Michoacan som ligger bara några timmars bilresa från Mexico City. En bördig och vacker delstat där man bland annat lever på att odla avocado och lime. Gangstrarna ägnar sig bland annat åt att pressa bönderna på ”avgifter” eller ”skatter”. Den som inte betalas mördas. Broly Banderas på bilden nedan är yrkesmördare för den största knarkartellen Tempelriddarna. Den 16 okt publicerade han bilden nedan där han tydligen skadats i en sammandrabbning med någon annan grupp. Han förklarar kaxigt att de gav honom en omgång men ”det var vi som segrade”. Men många dör: nyligen hittades massgravar med fler än 40 döda, de flesta förmodligen kriminella.

blodig kille-2

Jaquin ”El Chapo” Guzman brukar beskrivas som världens mest eftersökte brottsling. Alfredo Guzman, som troligen är en av hans söner, har ett twitterkonto. Där la han upp den här interiören från en ”narcos” bil: mellan framsätena i den skottsäkra suvven ammunition, mobiltelefoner, walkie talkies och en pistol. Det är inte den enda bild knarkbrottslingarna publicerar där man kan ana hur fascinerade och stolta de själva är över allt det där som hänger samman med våldet, spänningen, pengarna och de dyra grejorna.

grejor i bil

pengar

Trots att Mexiko fick en ny president för snart ett år sedan fortsätter knarkkriget ungefär som förr. Antalet döda har minskat obetydligt och den stora skillnaden är att den nuvarande regeringen försöker tysta ner kriget. Och några svårigheter att rekrytera nya gangstrar tycks det inte vara: för många unga i Mexiko är deras liv omgivet av ett skimmer, lite som på de här bilderna…

bilkolonn

lamborghini